Svarta fasan ska inte få smaka

I dag var vi ner till Anita för den andra av fyra träningar med vilt och skott. Jag och Piri passade på att gå ner och bada efter två timmar i bilen, vi var lite tidiga. Men det känns bra att ha tid att rasta av Piri efter bilturen, idag blev det dessutom ett litet dopp. På vägen ner till vattnet passade hon på att jaga lite Björktrast och spana på misstänkta stubbar.

Dagens vilt var kaja, duva, kråkor, and, trut och kanin. Kaninen var dagens överraskning för Piri, det har hon inte apporterat förut. Vi började med en promenad upp i skogen tillsammans med Anita och hennes labrador. Efter detta var det skotträning, Anita gick bort en bit och började skjuta, Piri och jag skulle gå fot och varvade med lite sitt – stanna kvar och inkallning. Efter ett tag passade Anita på att skjuta vid de mest olämpliga tillfällena i våra övningar, då chansen att skotten skulle få mest effekt på Piris lydnad. Men tji fick Anita, inte ens ett litet ryck eller pip var dagens facit.
Kul att märka en förbättring i hur Piri hanterar skott.

Sedan var det dags för dagens första sökövning, alla sju vilten placerades ut med truten placerad så att den inte skulle störas av någon annan vittring. Anden kom in först, men vid inleveransen började Piri räkna hur många vilt som fanns ute och vittrade med nosen högt i luften medans anden satt fint i munnen och plötsligt låg den på backen. Men den kom snabbt in efter inkallningssignal. Sedan sökte hon fint och tog in två vilt till innan vi tyckte det skulle apporteras kanin, tidigare försök att styra hennes sökriktning mot kaninen hade inte lyckats så nu blev det att prova linjetag mitt i söket. Det gick fint och kaninen som låg väl synlig på en sten plockades upp för att genast läggas ner för en snabb undersökning, snabba omtag som övergick till slickande. Vips kommer den svarta labradoren och kaninen kom snabbt in i Piris mun för inleverans, inga vilt till de svarta idag heller. Skicket efter detta kom truten in, vilket upptag, den bara for in i munnen och snabb vändning för inleverans. Nu tyckte jag synd om labben, så nu fick hon hämta en fågel. Bara en kvar och det var duvan som allra längst ut, fint arbete där hon lika bra som tidigare använde näsan.

Det syns bra att konkurens i form av en svart labrador är i stort sett oöverträffad då det gäller att få Piri motiverad till att apportera fortare och bära bättre. Råbert tycker inte om dagisfrökens labbetik fast hon är så snäll och trevlig, han kallar henne svarta fasan, undrar vad Piri kallar Anitas labrador i sina tankar. Därav dagens titel på inlägget.

En kort pratstund följt av en paus för oss medans Anita lade ut dagens andra sökövning med alla vilt längs en stig, med ett vilt utlagt vid en synlig markering på stigen. Vilten låg inte så långt ut ochvinden låg på in mot stigen. Nu började det krångla lite, upptagen var fortfarande bra men fåglarna droppades vid varje inleverans och det var inte frågan om avlämning i närheten av handen. Så vi tog en liten timeout och jag förklarade för Piri vad som gällde för att hon skulle få fortsätta att leta fågel. Nu tror ni kanske att det var lite morrande eller hårda ord, så var det inte alls. Jag sa faktiskt bara att nu räcker det med dummheter, fåglarna ska hela vägen in och de ska lämnas av i hand. Jag tror Piri förstod för det blev genast bättre men avlämningar får vi träna hemma. Piri fick ta in alla vilten fast hon fuskade lite och tog ibland vilten som låg vid en annan markering än där vi stod, näsan är helt enklet för bra eller så missbedömde vi vindriktningen lite grann. På någon av stoppen fick labben hämta för att öka Piris intresse, men de fåglarna lade vi ut igen så att Piri fick hämta dessa också.

En skön dag och trevlig handledning, men vi fick hemläxa på avlämningarna. Kom inte hit igen om det inte blivit bättre, men det ska det bli. Funderar nu på att byta något av passen på klanhelgen för att få mer tillfälla att öva detta, men vi får se hur det blir.